Lena Flodman gör skulpturer av trasiga leksaker som hon samlar bland sopor på stranden mellan Pisa och Pietrasanta i Toscana, Italien.

Flodman gör avgjutningar och uppförstoringar av strandfynden. Bygger skulpturer i gjuten lera och/eller vax som sedan bränns/glaseras och blir förlagor till gjutning i aluminium eller brons.
Skulpturerna får en touch av rokokons figuriner och surrealismens bildspråk både när det gäller form och färg.
Arbetsprocessen är intuitiv från början till att gå över i en längre hantverklig fas där materialvalet är centralt och noggrant övervägt.
De trasiga och smutsiga leksaksfynden "repareras" och används på så vis igen i ett helt annat sammanhang som modeller till offentliga miljöer eller verk till utställningar. Det sker en värdeförskjutning genom materialbytet från den smutsiga plasten till högre stående material som marmor, brons, alabaster eller keramik.
Skulpturerna i glaserad gjuten lera 3D-skannas och blir frästa i cellplast . Därefter omvandlas de till glasfiber eller aluminium eller andra lämpliga material till offentliga miljöer.
Flodman experimenterar gärna med brutala möten mellan olika material som glasfiber kombinerat med betong eller aluminium och hår monterat på marmorskulpturer. (English version further down)

 

Läs Sebastian Johans text till utställningen "Utan måtta och logik" på Domeij Gallery, Stockholm 2018:

 

Lena Flodmans dystopiska rokoko

I den animerade klassikern Toy Story följer tittaren den ofrivilligt gryende vänskap mellan cowboydockan Woody och rymdjägaren Buzz Lightyear, vars tapperhet vida överstiger det faktum att han är en leksak. Ett av de hinder duon måste övervinna på sin resa mot både förbrödring och ett återförenande med sin älskade ägare Andy är den destruktiva grannpojken Sid, som gärna roar sig med att förstöra och plåga leksaker. Bland annat genom att demontera dem och foga ihop dem som groteska, monster-lika varelser. I en av filmens nyckelscener skrämmer de vanställda offren Sid och lyckas fly.
Monstret som skrämmer livet ur sin skapare och förövare är som bekant ett återkommande motiv i litteratur och konst. Sid alluderar förstås på Mary Shelleys olyckliga Dr Frankenstein, men hans förvridna skapelser har också en hel del gemensamt med Lena Flodmans delikat utförda assemblage i keramik. Inte för inte har Flodman själv beskrivit de skulpturer hon tillverkar utgående från plastleksaker hon hittar längs Medelhavets stränder för just monster.
Men Flodmans monster har ett dubbelt tilltal. De lytta, trasiga föremål som gjuts av och får nya sammanhang för visserligen på ett uppenbart sätt tankarna till ämnen som genmanipulation, mutationer och de väldiga plastöar som växer i världshaven. Men objekten är också färgrika, roliga och fyllda av lust och upptäckarglädje. Det finns något grundläggande mänskligt över driften att samla ilandflutna skatter i stormens spår.
Att vandra runt bland Flodmans objekt är som att stiga in i ett karnevalistiskt skräckkabinett eller möjligen som att ta del av en dystopi som utspelar sig i en karamellaffär. De belyser en aktuell miljöproblematik och kan beskrivas som en samplad problemformulering som lurar in betraktaren på ett ämne som oftast framstår som såväl vältröskat som deprimerande. Men pekpinnarna saknas. Den eventuella nyttan är inte kalkylerad, utan råkar bara vara en konsekvens av konstnärens estetiska val.
De flesta betraktare närmar sig objekten på ett snarlikt sätt. Skulpturernas bakgrund som leksaker väcker en slumrande naiv nyfikenhet och man rör sig runt föremålen i jakt på igenkänning, som om man bedrev en personlig arkeologi. En utgrävning i det egna jaget. Åh, det plastsvärdet känner jag igen. En Barbie-arm! En He-Man-kropp! De egna referenserna gör att man, nästan innan man hunnit processa materialet, blir en del av det. Det kommer nära. Och mitt i glädjen gror insikten om vad man egentligen betraktar.
Föremålen väcker ett häftigt taktilt begår. Precis som leksakerna de bygger på tycks de skrika att de vill användas och beröras. Men mitt i den bubblande yran bor också ett äckel över det egna jagets knappast fullt ut axlade ansvar. Som konsument är det snudd på omöjligt att inte vara medskyldig till ett destruktivt kretslopp som bryter ned livet som vi känner det. Objekten slungar sin betraktare mellan glädje och självhat. Vem är det egentligen som är ett monster?
Objektens svulstiga på gränsen till hejdlösa ornamentering och frustande världsfrånvända glädje är också en tämligen självklar blinkning till rokokon. Och om det vill sig riktigt illa är det möjligen här man hittar den mest självklara ingången till en läsning av Lena Flodmans konst. Kanske är långsamt multnande plastleksaker den utgångspunkt antropocens tidevarv erbjuder oss när vi ska utforma våra böljande rocailler.

Sebastian Johans

konstkritiker

 

Presentation in English:

Lena Flodman makes sculptures of broken toys that she collects among garbage on the beach between Pisa and Pietrasanta in Tuscany, Italy.

Flodman makes casts and enlargements of the beach finds. Builds sculptures in cast clay and/or wax which are then burned/glazed and become models for casting in aluminum or bronze.The sculptures get a touch of rococo figurines and the imagery of surrealism in both form and color.The work process is intuitive from the beginning to go into a longer artisanal phase where the choice of material is central and carefully considered.The broken and dirty toy finds are "repaired" and then used again in a completely different context as models for public environments or works for exhibitions. There is a value shift through the change of material from the dirty plastic to higher standing materials such as marble, bronze, alabaster or ceramics.The sculptures in glazed cast clay are 3D scanned and milled in styrofoam.They are then converted into fiberglass or aluminum or other suitable materials for public environments.Flodman likes to experiment with brutal encounters between different materials such as fiberglass combined with concrete or aluminum and hair mounted on marble sculptures.