Lena Flodman gör skulpturer av trasiga leksaker som hon samlar bland soporna på en strand i Toscana, Italien.
Arbetar vidare med strandfynden genom gjutningar, kopiering och uppförstoringar.
Skulpturerna har en touch av rokokons och surrealismens figurer och bildspråk både när det gäller form och färg.
Flodman utforskar förhållandet och attraktionen till dessa tidsperioder.
Arbetsprocessen är intuitiv från början till att gå över i en längre hantverklig fas där materialvalet är centralt och noggrant övervägt.
Leksaksfynden har "reparerats" och kan nu användas igen i ett helt annat sammanhang. Det har skett en värdeförskjutning genom materialbytet från smutsig plast till värdefulla material som marmor, brons, alabaster eller keramik.
Flodman arbetar med mindre modeller i glaserad gjuten lera, som via 3D-skanning och fräsning i cellplast omvandlas till glasfiber eller aluminium som förslag till offentliga miljöer.
Experimenterar med brutala möten mellan olika material som glasfiber kombinerat med betong eller aluminium och hår monterat på marmorskulpturer.

Läs Sebastian Johans text:

"Utan måtta och logik"

Lena Flodmans dystopiska rokoko

I den animerade klassikern Toy Story följer tittaren den ofrivilligt gryende vänskap mellan cowboydockan Woody och rymdjägaren Buzz Lightyear, vars tapperhet vida överstiger det faktum att han är en leksak. Ett av de hinder duon måste övervinna på sin resa mot både förbrödring och ett återförenande med sin älskade ägare Andy är den destruktiva grannpojken Sid, som gärna roar sig med att förstöra och plåga leksaker. Bland annat genom att demontera dem och foga ihop dem som groteska, monster-lika varelser. I en av filmens nyckelscener skrämmer de vanställda offren Sid och lyckas fly.
Monstret som skrämmer livet ur sin skapare och förövare är som bekant ett återkommande motiv i litteratur och konst. Sid alluderar förstås på Mary Shelleys olyckliga Dr Frankenstein, men hans förvridna skapelser har också en hel del gemensamt med Lena Flodmans delikat utförda assemblage i keramik. Inte för inte har Flodman själv beskrivit de skulpturer hon tillverkar utgående från plastleksaker hon hittar längs Medelhavets stränder för just monster.
Men Flodmans monster har ett dubbelt tilltal. De lytta, trasiga föremål som gjuts av och får nya sammanhang för visserligen på ett uppenbart sätt tankarna till ämnen som genmanipulation, mutationer och de väldiga plastöar som växer i världshaven. Men objekten är också färgrika, roliga och fyllda av lust och upptäckarglädje. Det finns något grundläggande mänskligt över driften att samla ilandflutna skatter i stormens spår.
Att vandra runt bland Flodmans objekt är som att stiga in i ett karnevalistiskt skräckkabinett eller möjligen som att ta del av en dystopi som utspelar sig i en karamellaffär. De belyser en aktuell miljöproblematik och kan beskrivas som en samplad problemformulering som lurar in betraktaren på ett ämne som oftast framstår som såväl vältröskat som deprimerande. Men pekpinnarna saknas. Den eventuella nyttan är inte kalkylerad, utan råkar bara vara en konsekvens av konstnärens estetiska val.
De flesta betraktare närmar sig objekten på ett snarlikt sätt. Skulpturernas bakgrund som leksaker väcker en slumrande naiv nyfikenhet och man rör sig runt föremålen i jakt på igenkänning, som om man bedrev en personlig arkeologi. En utgrävning i det egna jaget. Åh, det plastsvärdet känner jag igen. En Barbie-arm! En He-Man-kropp! De egna referenserna gör att man, nästan innan man hunnit processa materialet, blir en del av det. Det kommer nära. Och mitt i glädjen gror insikten om vad man egentligen betraktar.
Föremålen väcker ett häftigt taktilt begår. Precis som leksakerna de bygger på tycks de skrika att de vill användas och beröras. Men mitt i den bubblande yran bor också ett äckel över det egna jagets knappast fullt ut axlade ansvar. Som konsument är det snudd på omöjligt att inte vara medskyldig till ett destruktivt kretslopp som bryter ned livet som vi känner det. Objekten slungar sin betraktare mellan glädje och självhat. Vem är det egentligen som är ett monster?
Objektens svulstiga på gränsen till hejdlösa ornamentering och frustande världsfrånvända glädje är också en tämligen självklar blinkning till rokokon. Och om det vill sig riktigt illa är det möjligen här man hittar den mest självklara ingången till en läsning av Lena Flodmans konst. Kanske är långsamt multnande plastleksaker den utgångspunkt antropocens tidevarv erbjuder oss när vi ska utforma våra böljande rocailler.

Sebastian Johans

konstkritiker

 

Lena Flodman makes sculptures of broken toys that she collects among the trashes on a beach in Tuscany, Italy.
Continues with the beach findings through casting, copying and enlargements.
The sculptures have a touch of rococones and surrealism figures and imagery both in terms of shape and color.
Flodman explores the relationship and attraction to these periods. The work process is intuitive from the beginning to transition to a longer practical phase where material selection is central and carefully considered.
The toy findings have been "repaired" and can now be used again in a completely different context. There has been a value increase through the material change from dirty plastic to valuable materials such as marble, bronze, alabaster or ceramics.
Flodman works with smaller models in glazed cast clay, which, via 3D scanning and milling in cellular plastic, is transformed into glass fiber or aluminum as proposals for public environments.
Experiments with brutal meetings between different materials such as fiberglass combined with concrete or aluminum and hair mounted on marble sculptures.